en del faller alltid, alltid ner i hål
Den senaste veckan har jag haft en så stark ångest som jag inte har upplevt på flera år. Jag är ett instabilt jävla vrak. Jag törs knappt gå utanför dörren för helt plötsligt forsar tårarna ner och jag kan inte stoppa dem.
Jag vet inte vad det beror på, om det är våren eller att jag har slutat med Anafranilen. Den hjälpte inte mot alla tvångs- och katastroftankar men kanske gjorde den mig ändå gladare.