Åsa Renberg

När jag var tonåring fick jag panikångestattacker i stort sett varje gång jag lämnade hemmet. Jag kunde inte gå utanför tomten utan att ha ett rakblad och lugnande tabletter tätt intill mig. 

Sen började jag äta Citalopram och fick med hjälp av en rad fantastiska människor nya verktyg att lägga till min lilla låda och det blev allt längre mellan attackerna. Nu för tiden skulle jag säga att jag är helt fri från panikångest.

Men idag kom den tillbaka som för att påminna mig om hur jävligt det är. 

Efter att ha snoozat i tio minuter gick jag upp för att göra mig klar för jobbet. Kände redan då ett välbekant tryck över bröstet men tänkte att det skulle gå över bara jag kom iväg. Halvvägs genom sminkningen hörde jag ett ljud inifrån sovrummet och gick för att titta vad Skrållan höll på med, ingenting visade det sig. När jag vände mig om för att fortsätta med sminket kändes det som att någon boxade mig i magen så att jag föll ihop på golvet. Trycket över bröstet ökade och paniken i mig stegrade, jag fick ingen luft, jag tänkte att: nu dör jag här. Jag hyperventilerade i vad som kändes som en timme men som i verkligheten nog bara var i några minuter. 

Sen fanns det inte en enda del i mig som orkade ta mig upp, alla mina krafter var slut och jag kröp ihop i fosterställning till Fredrik kom hem och hjälpte mig till soffan där jag somnade nästan på en gång.

Jag mår bättre nu. Men jag är så less på hela skiten. Jag fyller tjugosex om en vecka, ska jag aldrig kunna ta hand om mig själv?